Den Flygande Holländarens historia

In hollands

Otroligt nog träffar Sportredaktionens Sandra Färs av en ren slump på ALFAHANARNAS backklippa Den Flygande Holländaren, under sin årliga campingsemester. Till all lycka hade hon sin bäste vän med sig, Bildgeniet och Mästerfotografen Linda Anderson. Resultatet skulle bli en fullständigt lysande intervju där Den Flygande Holländaren Roland Wijkniet berättar om sitt fantastiska liv. Sandra Färs djuplodande text vackert ackompanjerad av Linda Andersons mästerliga fotografi är en stark kandidat till årets Stora Journalistpris!

På väg mot receptionen till Hudiksvalls camping ser jag och min bästa vän Linda Anderson en märklig syn. Framför en stor blå buss med namnet PENSIONÄRSFÖRENINGEN, sitter runt ett grönt campingbord två skinntorra gummor och tre gråsprängda gubbar ivrigt sysselsatta med ett parti Bordsbingo. Detta vore kanske inte så sensationellt om inte en av de gamla runt bordet var ingen mindre än Den Flygande Holländaren Roland Wijkniet, en av ALFAHANNARNAS backar i årets Nibblacup! Jag tar mod till mig då jag på darrande ben, i min goda väninnas lugnande sällskap, stegar fram till den lilla Bingogruppen för att be om en exklusiv intervju. När Den Flygande Holländaren får höra att jag arbetar för Sportsredaktionen, sluter han mig med ett brett leende i sin famn i en hjärtlig men kraftlös kram. Roland viftar iväg de övriga pensionärerna och vi slår oss ned vid det gröna plastbordet. Han är på ett strålande humör och berättar att han precis avslutat ALFAHANNARNAS träningsläger som Sportredaktionen tidigare rapporterat om. Med en beslutsam blick (som rimmar illa med hans trötta och slitna gamla kropp) försäkrar han mig om att ALFAHANNARNA är laddade och utan svårigheter kommer att spela hem årets Nibblacup! Jag börjar i all hast min improviserade intervju och Den Flygande Holländaren berättar ivrigt med vida gestikulerande rörelser om sitt långa fantastiska liv.

Roland Wijkniet föddes i en liten holländsk hamnstad vid en stor flod. Redan innan han lärde sig att gå upplevde han myllret och tumultet när sjömän från all världens hörn lastade ur sina varor och slog runt i hamnen. Dagen då Roland fyllde fem år skulle för alltid förändra hans liv. Han var som vanligt ute och tittade på båtarna i hamnen. Framför hans ögon utspelade sig en mäktig scen. Det var briggen Den Flygande Holländaren, anförd av ingen mindre än Kapten Vanderdecken, som anlöpt hamnen för att proviantera på sin väg mot Godahoppsudden. Roland skulle aldrig glömma den synen och så fort han konfirmerats vid tretton års ålder mönstrade han på som skeppsgosse på fregatten Magdalena.

I Sydamerika kunde man förr i världen, om man var lyckosam, råka träffa på en alldeles speciell sorts resenärer. De mystiska medlemmarna i Ninos en Crüz (fritt översatt Barnen av Korset, reds. anm.) kännetecknades av en vild, galen och outtröttlig resfeber. De var begåvade med en närmast ofantlig styrka och en rå sexuell dragningskraft. När Roland Wijknet på sin femte jordenruntresa steg iland i Rio de Janeiro på Brasiliens västra kust, kändes han genast igen av en grupp Ninos en Crüz. På grund av sin otroliga kroppsstyrka valdes han på stående fot in i det statslösa brödraskapet. Han fick på sin högra vrist den kopparamulett som bevisade medlemskapet och tog själv namnet Den Flygande Holländaren!

Den Flygande Holländaren Roland Wijkniet, ALFAHANNARNAS backklippa, var en gång en av jordens starkaste människor. Men idag är det en trött och ledbruten gammal man som sitter framför mig i den blårandiga plaststolen på Hudiksvalls campingområde. Roland Wijkniet drar med en fundersam gest handen genom sitt fjuniga gammelmanshår. Med ett sorgmodigt leende minns han tillbaks och berättar.

Under alla sina 43 resor jorden runt levde Den Flygande Holländaren på sin otroliga kroppsstyrka. Han har varit hästkarl på Brasiliens stäpper, brottats med krokodiler i Singapore och med sina otroliga muskler rätat ut järnvägsstänger som Världens Starkaste Man i ett kringresande asiatiskt cirkussällskap. Den Flygande Holländaren var den mest legendariske av alla Ninos en Crüz . En gång föll han ned i ett 30 meter djupt gravschakt i Djosers Trappstegspyramid i Sakkara, Egypten. Med bara händerna slog han sig igenom hela 22 meter solid sten innan han slutligen återigen stod under bar himmel. Men som alla stora hjältesagor skulle sagan om Den Flygande Holländaren, världens starkaste man, få ett abrupt slut.

Roland hamnade under en av sina långa resor av en slump i nordigaste Norge. I ett ålderdomligt kollektivjordbruk körde han med häst och vagn timmer - stora trädstammar som han med bara fötterna sparkade ned i skogen. Hans råa maskulina kraft gjorde honom mycket populär och det var på denna plats som Rolands två söner skulle komma att födas i familjär idyll. Den Flygande Holländaren bestämde sig för att stanna i Norge i sin nyfunna lycka. Han tog av sig sin brödraskapsammulett i silver och stoppade ned den i en byrålåda. Men lyckan skulle inte vara länge. För Ninos en Crüz medlemmar hämtar sin stora styrka från vinden, vattnet och horisonten. Stannar de på en plats för länge försvinner deras krafter. Till slut hamnade Roland i en djup kris. De andliga och vad värre vad, de kroppsliga idealen fallerade. Den Flygande Holländaren var tvungen att leva ett liv utan sina märkligt ofantliga kroppskrafter. Som kompensation för sin stora styrka utvecklade Roland nu sitt kända goda humör och positiva livsinställning.

Med ett brett och soligt leende berättar Roland för mig att han nu bor på Mälaröarna med sina bägge söner. Han, som en gång brottades med krokodiler och sprängde sten i Egyptens pyramider har nu under många långa år kämpat med att färdigställa sina två små hus. Utan sin forna styrka går arbetet trögt och långsamt men med en positiv inställning ordnar sig det mesta, menar Roland där han sitter krokigt framåtböjd i sin blårandiga plaststol. Men Den Flygande Holländarens gamla resfeber är ännu inte helt utsläckt. Nu fördriver han tiden som kassör/chaufför i Pensionärsföreningen. Den Flygande Holländaren kämpar för de gamlas rätt till en aktiv och meningsfull tillvaro. Detta ideella arbete har lett till långa och hektiska strider mot mer konservativa pensionärer. Här kan bland andra nämnas Rolands ärkefiende Greta von Wittfeldt som är Ordförande i Pensionärernas Intresseorganisation. Hon förföljer Roland som en skugga med inställningen att den äldre och klokare generationen bör hålla sig lugna och främst uppehålla sig med aktiviteter av stil, värdighet och klass. Rolands blick får en febrig och ivrig glans då han berättar för mig vilken revansch och upprättelse det skulle vara för världens alla pensionärer om ALFAHANNARNA skulle vinna årets Nibblacup.

Till sist kan jag inte hålla mig från att ställa den fråga som vi alla vill ha svar på. Nyhetsredaktionen har tidigare rapporterat om de rykten som florerat, att Den Flygande Holländaren blivit siktad i Ekerö Centrum med en rulllator! För första gången under hela den trevliga intervjun stelnar Rolands leende till och försvinner från hans läppar. Hans blick irrar flackande från Pensionärsföreningens buss till den lilla skaran gubbar och gummor som virkar och spelar schack några meter bort i skuggan av en björk, för att slutligen skamset stirra ned på bingobrickorna på bordskivan mellan oss. Roland är märkligt tyst och ser för första gången nedstämd och ledsen ut. Jag skruvar oroligt på mig och börjar nästan ångra min fråga. Slutligen börjar den gamle framför mig att tala. Men rösten är så låg och osäker att jag får intrycket att den grånade alfahannen skäms så mycket att han inte vågar berätta sanningen.
"Rullator... nej, jag eeh… jag vet inte… hur det skulle gått till. Jag… äger i och för sig en moped. Det måste varit någon som sett fel..."

Text: Sandra Färs

Foto: Linda Anderson

//för sportredaktionen