Nibblacupen, årets stora sporthändelse!: Jakten på den försvunna artisten Tore Larby

Tore Larby är en i Nibblasammanhang oerhört välkänd fotbollsspelare och bolltrollare! I sin ungdom var han en framstående spelare i det svenska basketlandslaget innan han slutligen valde revisorkarriären. I årets Nibblacup är han ALFAHANNARNAS målartist och stora hopp. Det är därför med stor förfäran som vi på Sportredaktionen nås av underrättelser att Tore Larby är spårlöst försvunnen! Vi skickar genast ut vår mest framstående reporter Sandra Färs för att finna mysteriets lösning!

För att finna sanningen om ALFAHANNARNAS artist beger jag mig till det respektabla kontor som Tore Larby arbetat på i dryga tjugo års tid. Jag berättar att jag kommer från Sportredaktionen och personalchefen bjuder på kaffe och bullar. Hon skämtar och visar mig runt i de moderna och luftiga lokalerna med utsikt över Skeppskajen i Gamla Stan. Men när jag frågar om Tore Larby skymtar för en kort sekund en skugga i det annars så positiva och ljusa ansiktet. Sedan är leendet där igen. Med en stadig röst försäkrar personalchefen mig att allt är bra med deras topprevisor Tore Larby. Tyvärr är han för tillfället utomlands i ett för firman mycket viktigt ärende. Hon föser mig mot dörren med ett leende och en ursäktande förklaring att hon är upptagen och att jag säkert förstår. Jag står snopen och förbryllad

utanför personalchefens dörr. Mina tankar vandrar iväg. Är det verkligen så att ALFAHANNARNAS store artist Tore Larby åkt på tjänsteresa precis innan Nibblacupen? Eller är det bara en raffinerad ursäkt för företagsledningen att mörka en mycket mer komplicerad situation? Plötsligt störs jag i mina tankar av ett "Psssst" bakom en kopieringsapparat. Jag rör mig nyfiket mot maskinen för att undersöka varifrån ljuden kommit. Bakom apparaten ser jag en man i 35 års åldern som hukande stirrar på mig bakom sina hornbågande glasögon. I så lågt tonfall att jag knappt hör, viskar mannen: "Du frågar efter Tore Larby och jag sitter inne med upplysningar. Men vi kan inte prata här, det är för farligt!".

Vi sitter på Café Opera och jag har alldeles nyss bjudit min informant på en svindyr lunch med tillhörande kaffe och punch. Det visar sig att han heter Sebastian Björk och har varit Tore Larbys sekreterare. "Herr Tore Larby har alltid varit en Firmans man. Han har alltid varit höjden av punklighet, prydlighet och tillförlitlighet", menar Sebastian Björk mellan de majonäs- och räkmackatuggnade tänderna. Medan jag smuttar på min punch och ser ut över Kungsträdgården fortsätter Sebastian sin berättelse. Ingen på kontoret vet idag var Tore Larby befinner sig. Det är naturligtvis oerhört pinsamt och skulle skada Firmans rykte om detta skulle läcka ut. Därför har det varit locket på om försvinnandet. Personalen har instruerats att hänvisa till sina chefer om någon skulle fråga efter Tore Larby på kontoret. Jag frågar Sebastian när han sist såg sin chef. "Det var onsdagen den 8 augusti. Herr Tore Larby hade inte varit sig själv de senaste veckorna. Inte så att han inte skötte sitt jobb eller så, som alltid var han höjden av nogrannhet och tillförlitlighet. Men han var frånvarande på något vis." Sebastian sträcker sig fram över bordet efter kaffemjölken. Hans röst får en bekymrad och beklämd ton. "Den morgonen sa han inte godmorgon på väg in till sitt rum. Jag förstod genast att något inte stod rätt till och höll ett oroligt vakande öga på chefen. Genom kontorsfönstret såg jag att Herr Tore Larby satt som en stenstod vid sitt skrivbord och stirrade rakt fram med en vild blick. Hans läppar rörde sig som om han för sig själv, gång på gång upprepade ett enda ord. Jag kunde inte höra vad det var, men det såg ut som om det kunde varit koll, roll eller möjligtvis boll." När Tore Larby slet av sig sin slips och med bestämt kastade den på golvet, blev Sebastian riktigt orolig för sin chef och kände sig tvungen att ingripa. Men hans sekreterare hann inte fram till dörren innan Tore Larby brakade ut med en vild och febrig glans i sina ögon. Han stormade ut från kontoret och sedan dess har ingen på Firman sett till honom.

Jag vandrar fundersam och rådvill Stockholms gator fram. Vad är det egentligen som har hänt ALFAHANNARNAS artist Tore Larby? Det verkar som om spåren har kallnat men mysteriet bara växer. Plötsligt vaknar jag upp ur min dvala ståendes på Drottninggatan. I mina djupa grubblerier har jag glömt tid och rum. Min mage skriker och jag har inte ätit på flera timmar. Jag sätter beslutsamt kurs mot en korvkiosk för att stilla den värsta hung

ern. När jag ska betala min dubbla Kabanoss med potatismos faller min enda researhbild av Tore Larby ut och landar framför kassörskans fötter. Den hjälpsamma damen sträcker sig ned för att plocka upp fotografit, men när hon ska räcka över det utbrister hon med förtjusning "Oh, det är fotbollsspelaren! Hur är det med honom nuförtiden?". För en sekund står jag bara och gapar, men mina journalistiska instinkter vaknar snabbt till liv och jag börjar med bankande hjärta att ställa frågor. Kassörskan som heter Elvi Sjöberg, berättar för mig att hon arbetat i korvkiosken i snart trettio år. Under den tiden har sett en hel bland Drottninggatans myllriga liv. Men för en månad sedan såg Elvi en syn som var så underlig att den tilldrog sig uppmärksamheten även för den mest garvade betraktare. En brasilianskt gatuband uppträdde med trummor och trumpeter på gatan. Det var i och för sig inget speciellt med just det. Dagligen befolkas Drottninggatan av gatumusikanter som underhåller i folkvimlet. Det underliga var att en medelålders man klädd i kostym, fast utan slips, var en del av showen. Tore Larby, vilkens identitet kan bekräftas tack vare Elvi Sjöbergs vittnesmål, gjorde de mest fantastiska, artistlika fotbollskonster framför musikanterna och kasserade in stora applåder och uppskattning från

folkvimlet. Sportredaktionen har tidigare rapporterat om Tore Larbys åldersförvirring, men Elvi Sjöberg vittnar om motsatsen. "Det var en herrans pli han hade på bollen! Och fasligt stilig och rasande intelligent såg han ut också, hade jag bara varit ett par år yngre!" Elvi står bakom sin disk och ser med en drömsk blick ut mot Drottninggatan. Så vaknar hon plötsligt upp. Jag får intrycket att hon är lite skamsen över att ha stått och dagdrömt under arbetstid. Hon borstar beslutsamt bort några icke existerande smulor från det perfekt strukna förklädet. "Man kan i och för dig undra vad han gjorde på gatan, gamla karln!". Jag lyckas klämma fram några sista upplysningar innan hon bestämt shasar ut mig från kiosken. Tore Larby uppträdde med de brasilianska gatumusikanterna varje dag i tre veckors tid. En dag vandrade en långsam och butter man förbi gatushowen. Mannen hade på sig ett blåställ med en gul tröja ovanpå och en sliten grön keps. Tore Larby och den buttre mannen började prata. Sedan dess har vare sig de brasilianska musikerna eller Tore Larby setts till på Drottninggatan.

I fundersamma tankar försöker jag öppna kioskdörren med famnen full av mos och Kabanoss. Vem var mannen i blåställ och gul tröja och varför slutade Tore Larby upp med att fotbollstrolla på Drottninggatan? När jag sätter foten på gatan utanför slår mig plötsligt en tanke! Uppenbarelsen är så stark att jag tappar hela mitt matpaket som landar i en oformlig hög av mos och korv på trottoaren. Mysteriets lösning rullas upp i min febriga hjärn likt en diaprojektors hackande bildspel! Chefledningens mörkande, Tore Larbys plötsliga förändring och fotbollsmani som gränsar till det otroliga, Nibblacupen... Tänk om den blåklädde mannen var Alf A Kempe, ALFAHANNARNAS lagledare! Jag gräver febrilt i min väska och lyckas på min mobiltelefon slå in numret till ALFAHANNARNAS presstalesman. Linjen är raspig med Ralf A Kempe svarar efter fyra signaler.