Sagan om Nibblacupen 2002
Den första omgången av Nibblacupen skulle äntligen spelas år 2002. I sommarvärmen var förväntningarna skyhöga och spelarna nervösa. Lagen var av blandad karaktär. Fortfarande var det stor åldersklillnad på deltagarna. Därför anpassades laguppställningarna så att det skulle bli någorlunda jämna matcher. Till cupen kunde man anmäla sig som deltagare varpå en komitée ledd av Helena Molander delade upp lagen. Ett undantag fanns dock.
En grupp förvirrade ungdomar inspirerade av buddism och en film med kungfumunkar som bildade en fotbollslag, gick i ihop och skapade Shaolin Soccer. Besjälade av sin briljanta idé tillverkade de en brandgul lagflagga som de höjde över sina huvuden då de i sina oranga fotbollsdräkter dök upp på turneringen med väl inövade buddistiska gester och specialtrick. Shaolin Soccer skulle visa sig bli en oöverträffad succe. Turneringen spelades hem utan större svårigheter. Under hela turneringen släppte Shaolin Soccer inte in ett enda mål. Detta främst tack vare lagets målvakt Erika Holm, en vältränad fantom utan dess like!
//Sandra Färs för sportredaktionen
Sagan om Nibblacupen 2003
Sommaren 2003 hade fotbollsturneringen i Nibbla vuxit i popularitet och intresse till något av en folkfest. Deltagarantalet var mycket större än föregående år och det var en närmast knepig uppgift för lagkomiteén att hantera laguppställningarna. Ryktena om cupen hade under året spridit sig utöver Mälaröarna och ända in till staden Stockholm. Vänner, familjer, ja hela släkten gick man ur huse för att spela eller supporta Nibblacupen. Den gamla gräsmattan hade dagen till ära utrustats med ordentliga mål, flaggpinnar och vitt målade linjer. Ett spontant ihopsatt band spelade och det viftades ivrigt med flaggor bland supportrana på åskådarbänkarna. Lagen i turneringen fick detta år en uppsättning som baserade sig på familjer eller kompisgäng. Återigen samlades Shaolin Soccer. Inspirerade av förra årets succe hade laget utvecklat sin buddistiska stil. Bland annat sattes ett stort orange tält upp som meditativ fristad bakom ett av målen. Ovan i skyn vajade lagets stolta flagga.
Även detta år fullkomligt lyste Shaolin Soccer med sin överlägsenhet i gruppspelet. Men bland åskådarna gick inte lagets välinövade finter och buddistiska tacksägelser hem. Finalen blev en rysare. Shaolin Soccer ställdes här inför det tuffaste motståndet hitills. I andra halvlek var ställningen forftfarande noll noll. Det oranga lagets annars så väloljade och balanserade maskineri började knaka i fogarna. Anfallet producerade inga chanser längre utan flängde mestadels förvirrat runt. Det var då som Björn Åkerstedt, den tunge tekniske backen, tog ett mycket avgörande och osjälviskt beslut. Trots att han visste att det han skulle komma att göra skulle vålla honom mycket besvär och smärta den närmaste framtiden, repade han mod och drog ett djupt andetag. Det var dags att agera! Björn stoppade ett anfall, tog bollen och sprang hela vägen upp till motståndarnas målområde varpå han placerade ett noll bakom den häpne målvakten. I eufori sprang han hela vägen tillbaka till sitt eget mål medan han prisande Siddharta Gautama med handflatorna mot varandra. Efter denna oerhörda ansträngning rann livet ur honom för att inte återvända på lång tid.
Då den oranga backhjälten inte kunde spänna en endaste muskelsena, öppnades oväntat för första gången i historien en lucka i Shaolins försvar. En svartklädd finsk hådrockargigant stormade buren av stålbeklädda kängor fram över planen. Hans blonda hår vajade i vinden och åskan mullrade i skyn! Nu stod bara den oranga målvakten mellan nätmaskorna och jätten. Med ett panterlikt dödsföraktande utfall slängde sig burväktaren mot de annalkande stålbepansrade kängorna med den vita bollen i oinskränkt fokus. Förmågan att lyckosamt snappa åt sig bollen i en sådan situation kan endast bemästras av en Shaolinnunna med stora kunskaper om världsalltets lidande! Shaolin Soccer stoltserade återigen, till motståndarnas stora förtvivlan och publikens vrede, med att hålla nollan och spela hem cupen!
Dock var glädjeyran inte lika stor bland de andra fotbollsspelana och supprtrarna. Man kan säga att en form av motståndsrörelse vaknat till liv mot den oranga livsbejakande överhögheten. Det muttrades i missnöje bland vissa speciellt dedikerade spelare i de övriga lagen. Dessutom hade publiken utvecklat en stark känsla av agg och avsky för Shaolin Soccer. Burop och andra okvädesord hördes, under hela turneringens gång från åskådarbänken var gång en orange spelare visade prov på sina talanger och finesser. Detta missnöje skulle komma att fortsätta att spira och gro i Nibblacupens aktörers hjärtan för lång tid framöver.
//Sandra Färs för sportredaktionen
Sagan om Nibblacupen 2004
2004 var dags igen. Som en ytterligare tävlingshöjande faktor presenterades detta år för första gången Nibblacupens pokal. Den pommacfyllda bucklan skulle komma att i glädjerus höjas högt i skyn av turneringens vinnarlag. I år skulle familje och kompislagen drabba samman i fotbollmatcher på hög nivå. De en gång så små barnen hade växt upp till högresta 18 åringar. Shaolin Soccer lyste dock med sin frånvaro från cupen. Publikens och de övriga spelarnas starka motvilja mot laget hade slagit de oranga spelrarna hårt. De hade svårt att första att en filosofi baserad på kärlek, medkänsla och ödmjukhet kunde väcka sådana starka känslor av förbittring i deras medmänniskors hjärtan. Under en sammankomst beslutades, trots medlemmarnas starka kärlek till fotbollen, att dessa negativa processer inte kunde rättfärdiga en turnering till för Shaolin Soccer. Under en stor känsla av vemod begravde Olle, lagets kaotiske anfallsforward, Shaolins oranga flagga i sin halvakustiska jazzgitarr. Från åskådarbänk följde medlemmarna i Shaolin Soccer årets turnering. De blev mycket ledsna när de uppmärksammade, trots det oranga lagets frånvaro på fotbollsplanen, spridda burop med nedsättande kommentarer om Shaolin Soccer. Nibblacupen skulle detta år spelas hem av ett ungt hungrigt lag fostrade i fotbollens ädla konst på just denna gräsplan. I spetsen för laget stod Linus Neumann Nordenbäck, en oerhört tekniskt skicklig spelare med talanger av sällan skådat slag.
Turneringen 2004 kom att bli den avslutande finalen i triologin om Nibblacupen. Pressen på arrangörerna hade slutligen blivit för stort. Dessutom hade Shaolins frånvaro på planen detta år väckt en fråga i deltagarnas hjärtan som skulle bli svår att bli av med. Hur kunde denna en gång så socialt gemytliga och livsbejakande umgängesform utvecklas till en turnering med prestige, kampkänslor och missnöje. Nibblacupens pokal har i många år stått borglömd och dammig i en avskild del av Nibblas tomt. Den har bidat sin tid och väntat tålmodigt på den dag då den pommacfylld på nytt skall höjas i lyckorus mot skyn. För bland Nibblacupens deltagare pulserar än i dag en varm exalterad känsla av välbefinnade då de i sina drömmar återigen spelar på den gröna mattan av välbekant gräs!
//Sandra Färs för sportredaktionen
2 kommentarer:
erika dementerar härmed att hon är/någonsin varit varken vältränad eller fantom.
Shaolinmunkarnas/nunnan´s ödmjukhet förbjuder oss att nämna våran överlägsenhet(gäller inte mig), iom detta så dementerar jag det som erika kommenterat ovan
Skicka en kommentar